En gång är ingen gång, två är lika med noll

Jag har gett dig fler chanser än någon människa någonsin förtjänar. Men nu har du förlorat mig. Är du stolt? Det borde du vara!! Du har fått ett jobb men förlorat din bästa vän, din själsfrände.grattis!! Hur känns det?

Time to say goodbye

Det känns som om jag står vid ett vägskäl. En väg där jag genom egoism och hjärtskärande smärta inom en snar framtid kan bli glad och leva livet igen.
Den andra vägen lovar löften som inte kan hållas, den väg jag känner igen, som jag tidigare gått. Dock inte ensam. Jag har varit tillsammans men känt mig ensam, ensam att ta beslut, ensam att kämpa, som i sik tur gett ledsamhet och smärta, som dock kunde döljas. Döljas till en viss gräns.

Nu väntar som sagt detta valet, kan jag ta det? Orkar jag gå ensam? Orkar jag vara egoistisk?
Vad är bäst för MIG?

Jag har aldrig varit egoistisk, hur kan jag då vara egoistisk senare? Svårast av allt är ju kärleken. Det som ska vara en tvåvägskommunikation, en relation med kompromisser och gemensamma beslut. Något som aldrig hänt tidigare.
Jag har levt med mig själv i 23 år, varför är det då så svårt att för en gångs skull ta ett beslut som är bäst för mig, ett egoistiskt beslut såklart, med risk att såra andra, men hjälpa mig själv. Och de som verkligen älskar mig kommer förstå och förlåta mig. De andra har bara ett enkelt skäl att försvinna ur mitt liv, men det kanske är bäst då.

Ser ni?? Vad ska jag göra?