BICF

Idag har jag varit på The Embassy.. En grupp ungdomar (18-30 åringar) som samlas en gång i veckan för att prata, diskutera dagens tema och prata om tron och hur den kan utföras i Beijing. Alla västerlänningar som bor här är typ som vi.. Vi lever vårt liv någon annan stans i en viss tid, för vissa bestämd för andra fortfarande obestämd. Och att leva ett liv som man VET inte kommer fortsätta sätter käppar i hjulet för vissa saker. Vänskap- kan man bygga den på, som i mitt fall, månaders vistelse för att sen säga "hejdå" förevigt. För att möta sanningen, det är inte så jättestor chans att de vänner jag har träffat här nere kommer ta sig till Kattarp?

En annan sak är allt annat.. Hur ska man kunna bygga sig ett liv på 6 månader? För mig kändes det helt overkligt de första månaderna, men nu.. Känns det overkligt att åka hem.. för just nu, är hem "yang guang shan dong"- upper east side. Att inte träffat sin familj på tre månader? Att inte andas Svensk lantluft, att inte prata svenska utanför hemmet. Att ha engelska som sitt "huvudspråk", det språk man talar med flest människor. Jag går just nu flytande mellan svenska och engelska.

Att inse att man kommer vara saknad av människor man aldrig mer kommer träffa känns ganska fantastiskt. Jag stod och pratade med min vän Winnie. Och hon sa då jag gick "jag älskar dig Linda, du är en god vän, och jag kommer sakna dig då du reser. Om så bara för en månad. Jag vill inte ens tänka mig saknaden av dig då du reser hem förevigt i Mars"



På the embassy, som är en del av BICF- Beijing international christian fellowship, pratade vi om just, vänskap.
Att vi ibland måste stanna upp och se, "hur är jag som vän, hur vill jag att mina vänner ska vara mot mig, vet de mina största triumfer och nerslag. Vilka kan jag öppna hela mitt hjärta för, vilka är mina vänner i olika situationer"
Vad jag insåg var: att egentligen är det bara en person som har varit med mig genom alla tider.. Jag och mina närmaste vänner har haft upp och nergångar, vissa dagar pratar vi, andra inte. Vissa dagar är vi världens bästa vänner, och nästa dag är vi de värsta fienderna. Men EN person har stått vid min sida hela tiden. Min familj, men den person jag tänkte på Jonas.


Då jag skulle fylla i pappret märkte jag att det kvittar hur många mil vi är från varandra, och hur lång tid, så finns det EN sak som alltid kommer föra mig till Sverige. Min familj. Och det känns så bra att veta att de ALLTID kommer finnas där. Och att de vet att jag alltid kommer finnas där för dem. Detta må vara djupt, men det är sant. Och det kommer från hjärtat.


Imorgon ska jag och Christel BUSSA till kinesiska muren, det kommer vara en upplevelse. 9 timmars resa med guide som kan "a little ammount of English", och med lunch... HAHA kinesisk lunch... vill inte ens tänka mig vad det är :S


Men, nu ska jag sluta filosofera. Ta hand om er alla, så ses vi om 9 dagar :) yaaaaay

<3