Iallafall för mig
Jag har nog ALDRIG gråtit såhär mycket på flera år..
Vid 4 insåg jag att jag VERKLIGEN HADE bröstcancer i mitt bröst och fick panik, verkligen panik.
Jag trodde seriöst att jag bara hade ett par veckor kvar att leva
Jag ringde Tove i hopp om att hon skulle lugna ner mig, men hon blev arg på läkaren och ringde till vårdcentralen och började skälla ut dem för vad dem gjort, allt hon fick till svar var
" vi kan tyvärr inte hjälpa dig pga att vi behöver hennes personnummer"
Så jag fick ringa upp vårdcentralen och säga vilket ASS till läkare de har som säger till en 21 årig tjej att "ja, denna knuta känns som en cancertumör, men... du är ju för ung för att få cancer. Så, klä på dig nu så går jag, HEJDÅ!"
Det enda svar jag fick var :
"vill du prata med läkaren på hans telefontid imorgon, eller vill du att vår kurator eller PSYKOLOG ska ringa dig imorgon, jag hör att du är lite upprörd"
No shit sherlock? jag har precis fått ett besked om att en knuta i mitt högra bröst kan vara bröstcancer... nejdå, jag är inte upprörd. och JA jag vill GÄRNA prata med läkaren som förstört mitt liv?
Vissa personer bör inte vara läkare..
Jag gick in 10.00 och kom ut 10.05 :S 5 minuters läkartid
nej, nu ska jag prata av mig med mitt hjärta.. sen ska jag sova.. massa timmars sömn om jag får som jag vill
jäkla skitläkare!
morr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar