Jag blir fasiken deprimerad av detta väder!! grått, trist och vått. Det ska ju vara kallt och massa snö!! inte regn! det är december! inte september! lyssna.. DEcember.. Med ett D!!
Har suttit inne hela dagen och lyssnat på en "genusforskare" som tycker att det är synd om kvinnor för vi är nedtryckta.
Har man den inställningen kommer det ju aldrig ändras. Sätt ner foten och säg ifrån istället för att tycka synd om oss. Antar att hon är med i feministiskt initiativ också.. Hon tyckte bland andra i klassen att hemmafru var något dåligt.. HALLÅ!! vem vill inte leva som desperate housewifes eller hollywoodfruarna? Hemmafru har fått én dålig klang. men jag tycker det hade varit asnice! :)
Iallafall.. Denna decemberkoma ska överlevas med att träna, träffa underbara människor, fika och dricka te i massor - därför all träning .. kompensation! javisst!
Idag ska jag och maria iväg på spinning och styrketräning. Dags att plåga benmusklerna lite grann!
Jag ska också försöka sluta vara så bitter. Inte låta väder, humör eller en dålig dag förstöra nästa. Vi får en ny dag för att göra den unik, inte hålla på att gräva i vad som hände innan. allt går inte att förlåta, men allt går att diskutera, fråga varför det som hände verkligen hände. jag tror att en stor del av bråk och sura vänskapsförhållande hänger på dålig kommunikation och missförstånd/misstolkningar.
Sen finns det vissa rötägg, men de kommer aldrig försvinna. Det är dessa som, precis som typ fästingar, virus och annat skit, bäst överlevnadsförmåga. Så dessa ska vi INTE lägga energi på.
ikväll ska jag, efter träningen, starta burlesque och njuta av denna tillsammans med te och massa filtar.
Imorgon är det dags för mitt första luciatåg med Köörmit. så har ni inget att göra- kom till Malcus-salen på halmstad högskola kl 8 imorgon och lyssna! kommer bli mycket fina sånger!
Nu ska jag slöa ett tag framför tv:n innan det är dags för att möta maria och träna!
12 december 2011
11 december 2011
Story
Har börjat skriva på en historia. Den är inte klar, rättad eller finputsad, Meen håll tillgodo :)
Kap.1.
Du är inte härifrån va? Taxichaufförens breda new - york dialekt är omisskännlig. Han tittar på mig i backspegeln med en blick som är en blandning av stolthet och nyfikenhet. @förklara utaeeende@
Jag ler och svarade 'nej'. Kort och koncist. Taxichuffören förstår Piken och stör mig inte längre under resan genom staden. Känslan av att jag inte vill vara här är väl påtaglig. Sist jag var här för 10 år sedan kunde inte bilen köra fort nog, nu får den gärna gå sönder, köra fel eller helst av allt försvinna från jordens yta med mig i den. Jag vill verkligen inte vara här! Jag har återvänt till new- york ett par gånger men att vara tillbaka sumter, south- Carolina gjorde att alla minnen spelades upp som på en film
Till slut stannar tyvärr bilen på det stället jag minst av allt vill vara på. Hjärnan rättar mig och säger 'men Minny då! Så farligt är det väl inte?'
Jag betalar chauffören, kliver ut och får min väska. Exakt samma väska som jag köpte för 10 år sedan. då jag aldrig varit utomlands var jag i ett behov av en bra, tålig väska. Jag vände på mig och såg det stora huset med verandan som vandrade runt hela huset, snickarglädjen runt fönsterna och de blå fönsterluckorna. Ja, jag är rätt. Men jag vill inte! Tänk om han inte....Mina tankar hann före mig och slog bort den hemska tanken som förföljt mig i veckor. Jag drog ett stort, djupt andetag, tog de enstaka stegen som behövdes för att komma upp på verandan. Mina stövlars klackar tycktes låta ovanligt mycket på träplankorna, ännu ett djupt andetag och så knackade jag på dörren. Steg hördes i huset och dörren öppnades.
Minny! Minny! Men Minny vakna då!
Rosalie tittade på mig med sina stora blå ögon. Jag kan fortfarande inte förstå att hon blivit så stor, hon var ju precis bara 3 år. Nu är hon 11, lika barnslig och lika fäst vid mig, men 8 år äldre.
'vad är det Rosie?' jag försökte låta så trött jag kunde för att hon skulle förstå att jag inte orkade med hennes upptåg just nu. Men inte då! Hon är lika exalterad som för två sekunder sedan.
'det har snöat! Allt är helt vitt! Förstår du? Det har snöat! Och jag vill ut!'
Inom mig spreds ett stort leende, hon hade verkligen inte ändrats ett dugg, tack och lov. Jag suckade och stönade lite för att bråkas med Rosie. Efter ytterligare lite bönande sträckte jag till slut på mig och reste mig för att klä på både mig och Rosie varma kläder. Efter mammas död för ett par år sedan har Rosie töjt sig mer till mig.
Efter en brottningsmatch vid påklädningen var vi nu båda redo för en morgon i snön. Och hon hade rätt! Som det hade snöat. Midwest var ett totalt jullandskap i stil med det man ser på julkorten. Det var fantastiskt vackert! Jag hörde hur snön knakade under mina fötter, hur kylan bet i kinderna och jag drog ett djupt andetag och kände hur den kalla luften fyllde mina lungor, en känsla av frihet fyllde mina lungor.
Rosie kastade en snöboll rakt i huvudet på mig då hon märke att jag inte lade så mycket uppmärksamhet på henne som hon ville.
'du din lilla... Vänta du bara!'
Jag började jaga henne mot skogen och vi sprang och skrattade och jagade varandra tills vi kom till skogsbrynet där vi båda tvärstannade. Våra ögon vidgades i skräck och jag tog tag om Rosies axlaroch försökte sansa mig. Försökte Vara den storasyster som hon behövde.
'Rosie, spring hem och hämta pappa. Snabba dig!'
Rosie vände och sprang hem för allt vad hennes små ben klarade av i den djupa snön. Jag hörde hennes rop på pappa i bakgrunden men jag var alldeles i chock av det jag såg framför mig. På den stora äng som kantar skogsbrynet låg ett störtat Boeing 737. vraket var delat på tre ställen och en liten brand levde fortfarande i vrakdelarna. Jag rusade fram till vraket för att se om det fanns några överlevande. Adrenalinet pumpade och jag märkte hur min andning ökade för varje språng jag tog i den djupa snön. På vissa ställen sjönk jag ner till knävecken i snö. Då jag äntligen kom fram till vraket, minuter som kändes som en evighet, ropade jag och hoppades på att jag skulle få ett svar. Jag vandrade runt vraket och då jag kom till andra änden hade jag nästan gett upp hoppet om överlevande hörde jag ett svagt rop på hjälp.
'hjälp! Hallå! Snälla hjälp mig, jag sitter fast!'
Jag rusade dit där ropet kom från och upptäckte en medelålders man som satt kvar i sin stol. Hans ben var klämda av en vrakdel och hans ansikte hade skråmor och sår av kraschen.
Jag grävde mig in till honom i den mån som gick i den tjocka snön och då jag kommit så nära jag kunde tog mannen min hand och la något i den. Han lät mig inte se vad det var utan tog tag under hakan på mig och såg mig i ögonen och sa:
' jag kommer inte överleva detta, det insåg jag redan i kraschen, men jag har hållt mig vid liv i hopp om att någon skulle hitta mig. Jag skulle flyga till min son i NYC och ge honom detta, snälla, lova mig att han får det.' han såg in i mina ögon igen och jag nickade. efter ett par sekunder slappnade hans kropp av och hans hand föll ner till marken. Vad skulle jag göra nu?
Kap. 2.
Polisen anlände till platsen med helikopter en halvtimme senare. De insåg precis som jag insett tidigare att vi kom för sent. Den ende överlevande var mannen jag mötte. Men frågan var, skulle jag berätta för polisen om brevet? Vad skulle de säga? Skulle jag kunna fullfölja mitt löfte om de såg brevet som bevismaterial?
Jag bestämde mig för att jag skulle hålla det hemligt. Ett liv i fängelse kändes bättre än att leva med tanken att jag inte fullföljde mannens sista önskan.
Flera dagar senare funderade jag på hur jag skulle fullfölja mannens önskan utan att bli påkommen. Att åka till new-york utan att få pappa misstänksam skulle inte bli det enklaste. Vi hade ingen släkting eller annan kontakt i new- york heller och flyga tvärs över landet för att se en konsert eller handla märkeskläder skulle pappa aldrig godkänna utan kvitto eller bildbevis. Det var då jag upptäckte brevet jag inte öppnat på ett par veckor. Brevet från NYU som jag undvikit att visa eller öppna då jag inte ville be pappa om pengar för studiekostnaderna. Mamma och pappa sparade undan pengar för universitetsutbildningar då mamma fortfarande levde, men då mamma dog har pappa använt de pengarna för att klara av räkningarna. Detta kunde vara min väg ut. Min möjlighet att fullfölja mitt löfte men också min möjlighet att komma ifrån Seattle och påbörja mitt eget liv. Jag öppnade brevet och började fylla i ansökningsblanketten... Men något stoppade mig. Vad skulle hända med Rosie om jag flyttade? Vad skulle hända med pappa? Skulle de verkligen klara sig utan mig? Jag la ner pennan och tittade på brevet. Vad kunde det innehålla som var så viktigt för mannen? Vad skulle möjligen kunna vara så viktigt att man i sina sista minuter av ens liv väljer att skriva ner det och hoppas att någon hittar en? Vad skulle jag skriva?
Alla frågor snurrade i mitt huvud och jag gömde brevet i tvättkorgen, eftersom att det bara var jag som tvättade ansåg jag det vara det säkraste stället i huset. Rosie lekte ofta på mitt rum och är alldeles för nyfiken för sitt eget bästa. Och pappa kollade ofta i mina lådor efter räkningar och annat. Nej! Tvättkorgen fick det bli.
Kap.1.
Du är inte härifrån va? Taxichaufförens breda new - york dialekt är omisskännlig. Han tittar på mig i backspegeln med en blick som är en blandning av stolthet och nyfikenhet. @förklara utaeeende@
Jag ler och svarade 'nej'. Kort och koncist. Taxichuffören förstår Piken och stör mig inte längre under resan genom staden. Känslan av att jag inte vill vara här är väl påtaglig. Sist jag var här för 10 år sedan kunde inte bilen köra fort nog, nu får den gärna gå sönder, köra fel eller helst av allt försvinna från jordens yta med mig i den. Jag vill verkligen inte vara här! Jag har återvänt till new- york ett par gånger men att vara tillbaka sumter, south- Carolina gjorde att alla minnen spelades upp som på en film
Till slut stannar tyvärr bilen på det stället jag minst av allt vill vara på. Hjärnan rättar mig och säger 'men Minny då! Så farligt är det väl inte?'
Jag betalar chauffören, kliver ut och får min väska. Exakt samma väska som jag köpte för 10 år sedan. då jag aldrig varit utomlands var jag i ett behov av en bra, tålig väska. Jag vände på mig och såg det stora huset med verandan som vandrade runt hela huset, snickarglädjen runt fönsterna och de blå fönsterluckorna. Ja, jag är rätt. Men jag vill inte! Tänk om han inte....Mina tankar hann före mig och slog bort den hemska tanken som förföljt mig i veckor. Jag drog ett stort, djupt andetag, tog de enstaka stegen som behövdes för att komma upp på verandan. Mina stövlars klackar tycktes låta ovanligt mycket på träplankorna, ännu ett djupt andetag och så knackade jag på dörren. Steg hördes i huset och dörren öppnades.
Minny! Minny! Men Minny vakna då!
Rosalie tittade på mig med sina stora blå ögon. Jag kan fortfarande inte förstå att hon blivit så stor, hon var ju precis bara 3 år. Nu är hon 11, lika barnslig och lika fäst vid mig, men 8 år äldre.
'vad är det Rosie?' jag försökte låta så trött jag kunde för att hon skulle förstå att jag inte orkade med hennes upptåg just nu. Men inte då! Hon är lika exalterad som för två sekunder sedan.
'det har snöat! Allt är helt vitt! Förstår du? Det har snöat! Och jag vill ut!'
Inom mig spreds ett stort leende, hon hade verkligen inte ändrats ett dugg, tack och lov. Jag suckade och stönade lite för att bråkas med Rosie. Efter ytterligare lite bönande sträckte jag till slut på mig och reste mig för att klä på både mig och Rosie varma kläder. Efter mammas död för ett par år sedan har Rosie töjt sig mer till mig.
Efter en brottningsmatch vid påklädningen var vi nu båda redo för en morgon i snön. Och hon hade rätt! Som det hade snöat. Midwest var ett totalt jullandskap i stil med det man ser på julkorten. Det var fantastiskt vackert! Jag hörde hur snön knakade under mina fötter, hur kylan bet i kinderna och jag drog ett djupt andetag och kände hur den kalla luften fyllde mina lungor, en känsla av frihet fyllde mina lungor.
Rosie kastade en snöboll rakt i huvudet på mig då hon märke att jag inte lade så mycket uppmärksamhet på henne som hon ville.
'du din lilla... Vänta du bara!'
Jag började jaga henne mot skogen och vi sprang och skrattade och jagade varandra tills vi kom till skogsbrynet där vi båda tvärstannade. Våra ögon vidgades i skräck och jag tog tag om Rosies axlaroch försökte sansa mig. Försökte Vara den storasyster som hon behövde.
'Rosie, spring hem och hämta pappa. Snabba dig!'
Rosie vände och sprang hem för allt vad hennes små ben klarade av i den djupa snön. Jag hörde hennes rop på pappa i bakgrunden men jag var alldeles i chock av det jag såg framför mig. På den stora äng som kantar skogsbrynet låg ett störtat Boeing 737. vraket var delat på tre ställen och en liten brand levde fortfarande i vrakdelarna. Jag rusade fram till vraket för att se om det fanns några överlevande. Adrenalinet pumpade och jag märkte hur min andning ökade för varje språng jag tog i den djupa snön. På vissa ställen sjönk jag ner till knävecken i snö. Då jag äntligen kom fram till vraket, minuter som kändes som en evighet, ropade jag och hoppades på att jag skulle få ett svar. Jag vandrade runt vraket och då jag kom till andra änden hade jag nästan gett upp hoppet om överlevande hörde jag ett svagt rop på hjälp.
'hjälp! Hallå! Snälla hjälp mig, jag sitter fast!'
Jag rusade dit där ropet kom från och upptäckte en medelålders man som satt kvar i sin stol. Hans ben var klämda av en vrakdel och hans ansikte hade skråmor och sår av kraschen.
Jag grävde mig in till honom i den mån som gick i den tjocka snön och då jag kommit så nära jag kunde tog mannen min hand och la något i den. Han lät mig inte se vad det var utan tog tag under hakan på mig och såg mig i ögonen och sa:
' jag kommer inte överleva detta, det insåg jag redan i kraschen, men jag har hållt mig vid liv i hopp om att någon skulle hitta mig. Jag skulle flyga till min son i NYC och ge honom detta, snälla, lova mig att han får det.' han såg in i mina ögon igen och jag nickade. efter ett par sekunder slappnade hans kropp av och hans hand föll ner till marken. Vad skulle jag göra nu?
Kap. 2.
Polisen anlände till platsen med helikopter en halvtimme senare. De insåg precis som jag insett tidigare att vi kom för sent. Den ende överlevande var mannen jag mötte. Men frågan var, skulle jag berätta för polisen om brevet? Vad skulle de säga? Skulle jag kunna fullfölja mitt löfte om de såg brevet som bevismaterial?
Jag bestämde mig för att jag skulle hålla det hemligt. Ett liv i fängelse kändes bättre än att leva med tanken att jag inte fullföljde mannens sista önskan.
Flera dagar senare funderade jag på hur jag skulle fullfölja mannens önskan utan att bli påkommen. Att åka till new-york utan att få pappa misstänksam skulle inte bli det enklaste. Vi hade ingen släkting eller annan kontakt i new- york heller och flyga tvärs över landet för att se en konsert eller handla märkeskläder skulle pappa aldrig godkänna utan kvitto eller bildbevis. Det var då jag upptäckte brevet jag inte öppnat på ett par veckor. Brevet från NYU som jag undvikit att visa eller öppna då jag inte ville be pappa om pengar för studiekostnaderna. Mamma och pappa sparade undan pengar för universitetsutbildningar då mamma fortfarande levde, men då mamma dog har pappa använt de pengarna för att klara av räkningarna. Detta kunde vara min väg ut. Min möjlighet att fullfölja mitt löfte men också min möjlighet att komma ifrån Seattle och påbörja mitt eget liv. Jag öppnade brevet och började fylla i ansökningsblanketten... Men något stoppade mig. Vad skulle hända med Rosie om jag flyttade? Vad skulle hända med pappa? Skulle de verkligen klara sig utan mig? Jag la ner pennan och tittade på brevet. Vad kunde det innehålla som var så viktigt för mannen? Vad skulle möjligen kunna vara så viktigt att man i sina sista minuter av ens liv väljer att skriva ner det och hoppas att någon hittar en? Vad skulle jag skriva?
Alla frågor snurrade i mitt huvud och jag gömde brevet i tvättkorgen, eftersom att det bara var jag som tvättade ansåg jag det vara det säkraste stället i huset. Rosie lekte ofta på mitt rum och är alldeles för nyfiken för sitt eget bästa. Och pappa kollade ofta i mina lådor efter räkningar och annat. Nej! Tvättkorgen fick det bli.
8 december 2011
Lugnet före stormen?
Jag måste lära mig att problem enbart är problem om man ser dem så. Erik förklarade för mig häromdagen att det inte är något problem att vi inte ses så ofta. Jag ser det som ett ganska stort problem då jag saknar honom som fasiken mella varven. Men han, optimist- Nisse nr 1, ser det som en tillgång artur vi längtar då det betyder att vi älskar o saknar varandra. Fine, point taken, men det är ju fortfarande inte det som är huvudproblemet. Men ja; ni fattar.
Idag löstes en del problem då jag tog tag i dem och mötte demonerna bakom dessa.
Steg 1. Igår, upp-på min dåliga dag fick jag ett mail från Helsingborgs lasarett som sa att de inte kunde erbjuda mig jobb där i sommar, så de bad mig söka på annat håll. Ärligt, schysst men så jääkla störigt. Så idag tog jag på mig arbetshandskarna o ringde till varenda vårdcentral i hela hbg plus Ängelholms sjukhus. Vissa gav mig napp andra snäste av mig och frågade vad jag tänkte med. Så även den mörkaste tunnel har sitt ljus.
Steg 2. Jag skrev klart min examensuppgift och skickade in den. Vår kära lärare undanhöll 4 punkter som tydligen skulle vara med. Dock stod dessa på en annan punkt än vad arbetsutförandet stod. Störigt- men fixat!
Punkt 3. Min Teddy- onepiece väntar på mig i Helsingborg hos underbare Jakob!! Nu ska Linda mysa!!! Niiiiiice!!
Nej, dags att sova kanske?
Ps. Vi är vänner igen o bättre än någonsin!
Jag älskar dig hjärtat!! <3
Idag löstes en del problem då jag tog tag i dem och mötte demonerna bakom dessa.
Steg 1. Igår, upp-på min dåliga dag fick jag ett mail från Helsingborgs lasarett som sa att de inte kunde erbjuda mig jobb där i sommar, så de bad mig söka på annat håll. Ärligt, schysst men så jääkla störigt. Så idag tog jag på mig arbetshandskarna o ringde till varenda vårdcentral i hela hbg plus Ängelholms sjukhus. Vissa gav mig napp andra snäste av mig och frågade vad jag tänkte med. Så även den mörkaste tunnel har sitt ljus.
Steg 2. Jag skrev klart min examensuppgift och skickade in den. Vår kära lärare undanhöll 4 punkter som tydligen skulle vara med. Dock stod dessa på en annan punkt än vad arbetsutförandet stod. Störigt- men fixat!
Punkt 3. Min Teddy- onepiece väntar på mig i Helsingborg hos underbare Jakob!! Nu ska Linda mysa!!! Niiiiiice!!
Nej, dags att sova kanske?
Ps. Vi är vänner igen o bättre än någonsin!
Jag älskar dig hjärtat!! <3
6 december 2011
Förvirrad
Just nu är jag så sjukt förvirrad för vad jag känner.
Jag och Erik hade en diskussion i morse angående vikt, utseende självförtroende och lite andra känsliga ämnen för oss tjejer. Jag säger oss tjejer, men jag tror att det stämmer in på fler än jag.
Problemet började med att Erik nämnde en person vi båda känner som gått från att vara 'tjock' till att nå drömkroppen på 5 år. Det var sååå stor skillnad att folk som såg henne nu inte kände igen henne. Då ställde jag honom mot väggen o frågade om han tyckte jag var stor, då sa han... 'nää du är Inte stor? Men du är inte liten heller, men det vet du ju hjärtat'
Snacka om slag i magen. Sen diskuterade vi gemensamma bekanta där alla vi kände av våra vänner var smala, tränade regelbundet o om jag ville bli sådan var det det jag skulle göra.
'ja, hjärtat! Men det betyder att jag måste stanna i Halmstad där mitt gym o gymkort gäller, alltså inte åka ner till dig!' förklarade jag och lämnade honom vid köksbordet.
Lite senare kallade han på mig och visade vad han hittade i tidningen! Jo!! Ett reportage om vattengympa för ungdomar som bjöd på kaffe och fika efter passet!
'det!! Kan du ju prova på hjärtat!' var Eriks fantastiska erbjudande!
Då brast det för mig!! Så ledsen jag blev!! Jag kunde inte andas!! Tyckte han verkligen att jag inte hade träningsformer jag kunde utnyttja!? Problemet är ju att jag är i Skåne så mycket som jag är!!
Vi har pratar om det hela nu! Vridit o vänt på varenda stavelse och syftning. Han vill bara väl, men ibland har han otur då han formulerar sig! Men detta tog fasiken priset!! Är fortfarande sjukt sårad! Får väl se vad som händer! :(
Jag och Erik hade en diskussion i morse angående vikt, utseende självförtroende och lite andra känsliga ämnen för oss tjejer. Jag säger oss tjejer, men jag tror att det stämmer in på fler än jag.
Problemet började med att Erik nämnde en person vi båda känner som gått från att vara 'tjock' till att nå drömkroppen på 5 år. Det var sååå stor skillnad att folk som såg henne nu inte kände igen henne. Då ställde jag honom mot väggen o frågade om han tyckte jag var stor, då sa han... 'nää du är Inte stor? Men du är inte liten heller, men det vet du ju hjärtat'
Snacka om slag i magen. Sen diskuterade vi gemensamma bekanta där alla vi kände av våra vänner var smala, tränade regelbundet o om jag ville bli sådan var det det jag skulle göra.
'ja, hjärtat! Men det betyder att jag måste stanna i Halmstad där mitt gym o gymkort gäller, alltså inte åka ner till dig!' förklarade jag och lämnade honom vid köksbordet.
Lite senare kallade han på mig och visade vad han hittade i tidningen! Jo!! Ett reportage om vattengympa för ungdomar som bjöd på kaffe och fika efter passet!
'det!! Kan du ju prova på hjärtat!' var Eriks fantastiska erbjudande!
Då brast det för mig!! Så ledsen jag blev!! Jag kunde inte andas!! Tyckte han verkligen att jag inte hade träningsformer jag kunde utnyttja!? Problemet är ju att jag är i Skåne så mycket som jag är!!
Vi har pratar om det hela nu! Vridit o vänt på varenda stavelse och syftning. Han vill bara väl, men ibland har han otur då han formulerar sig! Men detta tog fasiken priset!! Är fortfarande sjukt sårad! Får väl se vad som händer! :(
2 december 2011
Rollin, rollin, rollin on the riiiiver
Haft en helt FANTASTISK kväll och måste bara skriva av mig för att lyckas somna, jag är heelt uppe i varv! förstår varför kändissångarna går på efterfest o super efter en konsert.. De måste ju lugna nerverna som dansar samba i deras kropp!!
Iallafall! Lilla linda tog sin järnhäst ner till stan, närmare bestämt fox and anchor, väldigt fint ställe o otroligt god mat!
där möttes jag av ett par från kören Köörmit som redan kommit o vi drog oss inåt och strax därefter joinade de som skulle äta. Maten o drickan kom in, jag åt en ceasar sallad, sååå god!
Vid 20 kom resten av kören och quiz-et började. Blandade frågor allt ifrån allmmänbildning, veckans nyheter, fyll i texten, bildfrågor o lite annat skoj! Vi kom inte top 5, så vi hade mindre än 23 rätt. Men skit i det! - kul var det :)
klockan halv tio började sedan kvällens höjdpunkt - KARAOKE!! Linda slet till sig en pärm o anmälde sig direkt.. såklart :) vem är förvånad? Ingen? dåså! :) Mission accomplished! Tillbaka till ämnet. Jag valde först en av mina favoritlåtar "there´s gonna be more to life" av stacie orrico. men då Michaela bad mig sjunga lite på den märkte jag att min röst inte kommer palla den om jag blir nervös. så jag ändrade kvickt o lätt till "proud mary" av tina turner.. Bröströst o underbart låg för min altstämma! perfekt!
Och tur var det.. för så jag skrek o hejade på alla andra hade jag INTE klarat av den andra låten.
Och sen... var det min tur! dam dam dam! Jag klev upp. Sjöng för kung o fosterland! O som de skrek, som de hejade, som de älskade mig i publiken (jaja! jag överdriver kanske LIIITE.. men de hejade som fasiken!) o som de klappade händerna! HAHA! underbart kul
o sen klev hon upp. Den fantastiska michaela och sjöng Celine Dion! jag lovar.. hade jag druckit lite mer av min cider hade jag börjat gråta! så fantastisk hon ääär! tjena! hade JAG blivit begåvad med den rösten hade jag aldrig pratat. Jag hade sjungit non-stop! jag menar, jag tycker att jag har ganska bra röst.. men hallå!! Celine Dion, släng dig i väggen, här kommer michaela!
WOW! iallafall! vid halv tolv hade alla sjungit. Bas som sopran, gammal som ung, bra som dålig. Och då kom det... beslutet om vem som gick vidare till finalen om 2 veckor. Det var 5 stycken, däribland den underbara michaela och min tåflörts kompis Emma!
Hon har paxat mig till finalen! jag SKA vara där.. inga invändningar och ingen protest. jag SKA vara där.. okej okej! Jag drar mig dig då! :)
Jag är såå speedad just nu! men det är underbart! är så lycklig.
och om ett par timmar är jag på tåget tillbaka till mitt hjärta! så mysigt!
nu ska jag läsa lite och sen sova
Tyvärr har inte min teddy one-piece kompis ringt mig.. så Erik. du slipper se mig i one- piece tydligen. dock hade den varit sååå mysig nu i vinter :(
Det är det enda negativa idag
over and out!
see ya!
mooowah - slängkyss
Iallafall! Lilla linda tog sin järnhäst ner till stan, närmare bestämt fox and anchor, väldigt fint ställe o otroligt god mat!
där möttes jag av ett par från kören Köörmit som redan kommit o vi drog oss inåt och strax därefter joinade de som skulle äta. Maten o drickan kom in, jag åt en ceasar sallad, sååå god!
Vid 20 kom resten av kören och quiz-et började. Blandade frågor allt ifrån allmmänbildning, veckans nyheter, fyll i texten, bildfrågor o lite annat skoj! Vi kom inte top 5, så vi hade mindre än 23 rätt. Men skit i det! - kul var det :)
klockan halv tio började sedan kvällens höjdpunkt - KARAOKE!! Linda slet till sig en pärm o anmälde sig direkt.. såklart :) vem är förvånad? Ingen? dåså! :) Mission accomplished! Tillbaka till ämnet. Jag valde först en av mina favoritlåtar "there´s gonna be more to life" av stacie orrico. men då Michaela bad mig sjunga lite på den märkte jag att min röst inte kommer palla den om jag blir nervös. så jag ändrade kvickt o lätt till "proud mary" av tina turner.. Bröströst o underbart låg för min altstämma! perfekt!
Och tur var det.. för så jag skrek o hejade på alla andra hade jag INTE klarat av den andra låten.
Och sen... var det min tur! dam dam dam! Jag klev upp. Sjöng för kung o fosterland! O som de skrek, som de hejade, som de älskade mig i publiken (jaja! jag överdriver kanske LIIITE.. men de hejade som fasiken!) o som de klappade händerna! HAHA! underbart kul
o sen klev hon upp. Den fantastiska michaela och sjöng Celine Dion! jag lovar.. hade jag druckit lite mer av min cider hade jag börjat gråta! så fantastisk hon ääär! tjena! hade JAG blivit begåvad med den rösten hade jag aldrig pratat. Jag hade sjungit non-stop! jag menar, jag tycker att jag har ganska bra röst.. men hallå!! Celine Dion, släng dig i väggen, här kommer michaela!
WOW! iallafall! vid halv tolv hade alla sjungit. Bas som sopran, gammal som ung, bra som dålig. Och då kom det... beslutet om vem som gick vidare till finalen om 2 veckor. Det var 5 stycken, däribland den underbara michaela och min tåflörts kompis Emma!
Hon har paxat mig till finalen! jag SKA vara där.. inga invändningar och ingen protest. jag SKA vara där.. okej okej! Jag drar mig dig då! :)
Jag är såå speedad just nu! men det är underbart! är så lycklig.
och om ett par timmar är jag på tåget tillbaka till mitt hjärta! så mysigt!
nu ska jag läsa lite och sen sova
Tyvärr har inte min teddy one-piece kompis ringt mig.. så Erik. du slipper se mig i one- piece tydligen. dock hade den varit sååå mysig nu i vinter :(
Det är det enda negativa idag
over and out!
see ya!
mooowah - slängkyss
1 december 2011
tonight is gonna be a good night!
Idag är Linda glad!
Jag och Annie har precis gjort klart vårt arbete, skönt! Mitt enskilda är snart klart. Ska faktiskt skriva klart det imorgon så att det är ur världen! Hatar att ha saker efter mig!
Och ikväll.. kommer det bli en bra kväll! För.. Jag ska sjunga karaoke!! så längesen och så underbart!
Köörmit ska ha körfest ikväll med mat, quiz och karaoke på fox and the anchor. Halmstads version på bichops arms - men lite bättre och lite coolare ;)
imorgon ska jag få mysa med Erik! äntligen säger jag bara! Känns som evigheter vi sågs sist, trots att det var.. örhm.. fredags? okej, en vecka sen! då är det okej att sakna ;) haha!
men skämt åsido. Saker och ting har verkligen löst sig nuförtiden! Skönt!
BTW! se inte RIO. Var hos Fabious igår och såg den, trailern var bättre än filmen! superbesviken! har längtat efter att se den filmen sen den kom ut. och så var den.. asdålig rent ut sagt! blää säger vi då
nej, nu ska jag göra vid mig :)
puss o kram från en glad linda :)
Jag och Annie har precis gjort klart vårt arbete, skönt! Mitt enskilda är snart klart. Ska faktiskt skriva klart det imorgon så att det är ur världen! Hatar att ha saker efter mig!
Och ikväll.. kommer det bli en bra kväll! För.. Jag ska sjunga karaoke!! så längesen och så underbart!
Köörmit ska ha körfest ikväll med mat, quiz och karaoke på fox and the anchor. Halmstads version på bichops arms - men lite bättre och lite coolare ;)
imorgon ska jag få mysa med Erik! äntligen säger jag bara! Känns som evigheter vi sågs sist, trots att det var.. örhm.. fredags? okej, en vecka sen! då är det okej att sakna ;) haha!
men skämt åsido. Saker och ting har verkligen löst sig nuförtiden! Skönt!
BTW! se inte RIO. Var hos Fabious igår och såg den, trailern var bättre än filmen! superbesviken! har längtat efter att se den filmen sen den kom ut. och så var den.. asdålig rent ut sagt! blää säger vi då
nej, nu ska jag göra vid mig :)
puss o kram från en glad linda :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)