Story

Har börjat skriva på en historia. Den är inte klar, rättad eller finputsad, Meen håll tillgodo :)


Kap.1. 
Du är inte härifrån va? Taxichaufförens breda new - york dialekt är omisskännlig.  Han tittar på mig i backspegeln med en blick som är en blandning av stolthet och nyfikenhet. @förklara utaeeende@
Jag ler och svarade 'nej'. Kort och koncist. Taxichuffören förstår Piken och stör mig inte längre under resan genom staden. Känslan av att jag inte vill vara här är väl påtaglig. Sist jag var här för 10 år sedan kunde inte bilen köra fort nog, nu får den gärna gå sönder, köra fel eller helst av allt försvinna från jordens yta med mig i den. Jag vill verkligen inte vara här!  Jag har återvänt till new- york ett par gånger men att vara tillbaka sumter, south- Carolina  gjorde att alla minnen spelades upp som på en film
Till slut stannar tyvärr bilen på det stället jag minst av allt vill vara på. Hjärnan rättar mig och säger 'men Minny då! Så farligt är det väl inte?' 

Jag betalar chauffören, kliver ut och får min väska. Exakt samma väska som jag köpte för 10 år sedan. då jag aldrig varit  utomlands var jag i ett behov av en bra, tålig väska. Jag vände på mig och såg det stora huset med verandan som vandrade runt hela huset, snickarglädjen runt fönsterna och de blå fönsterluckorna. Ja, jag är rätt. Men jag vill inte! Tänk om han inte....Mina tankar hann före mig och slog bort den hemska tanken som förföljt mig i veckor. Jag drog ett stort, djupt andetag, tog de enstaka stegen som behövdes för att komma upp på verandan. Mina stövlars klackar tycktes låta ovanligt mycket på träplankorna, ännu ett djupt andetag och så knackade jag på dörren. Steg hördes i huset och dörren öppnades. 



Minny! Minny! Men Minny vakna då! 
Rosalie tittade på mig med sina stora blå ögon. Jag kan fortfarande inte förstå att hon blivit så stor, hon var ju precis bara 3 år. Nu är hon 11, lika barnslig och lika fäst vid mig, men 8 år äldre. 
'vad är det Rosie?' jag försökte låta så trött jag kunde för att hon skulle förstå att jag inte orkade med hennes upptåg just nu. Men inte då! Hon är lika exalterad som för två sekunder sedan. 
'det har snöat! Allt är helt vitt! Förstår du? Det har snöat! Och jag vill ut!' 
Inom mig spreds ett stort leende, hon hade verkligen inte ändrats ett dugg, tack och lov. Jag suckade och stönade lite för att bråkas med Rosie. Efter ytterligare lite bönande sträckte jag till slut på mig och reste mig för att klä på både mig och Rosie varma kläder. Efter mammas död för ett par år sedan har Rosie töjt sig mer till mig. 
Efter en brottningsmatch vid påklädningen var vi nu båda redo för en morgon i snön. Och hon hade rätt! Som det hade snöat. Midwest var ett totalt jullandskap i stil med det man ser på julkorten. Det var fantastiskt vackert! Jag hörde hur snön knakade under mina fötter, hur kylan bet i kinderna och jag drog ett djupt andetag och kände hur den kalla luften fyllde mina lungor, en känsla av frihet fyllde mina lungor. 
Rosie kastade en snöboll rakt i huvudet på mig då hon märke att jag inte lade så mycket uppmärksamhet på henne som hon ville. 
'du din lilla... Vänta du bara!' 
Jag började jaga henne mot skogen och vi sprang och skrattade och jagade varandra tills vi kom till skogsbrynet där vi båda tvärstannade. Våra ögon vidgades i skräck och jag tog tag om Rosies axlaroch försökte sansa mig. Försökte  Vara den storasyster som hon behövde.
'Rosie, spring hem och hämta pappa. Snabba dig!' 
Rosie vände och sprang hem för allt vad hennes små ben klarade av i den djupa snön. Jag hörde hennes rop på pappa i bakgrunden men jag var alldeles i chock av det jag såg framför mig. På den stora äng som kantar skogsbrynet låg ett störtat Boeing 737. vraket var delat på tre ställen och en liten brand levde fortfarande i vrakdelarna. Jag rusade fram till vraket för att se om det fanns några överlevande. Adrenalinet pumpade och jag märkte hur min andning ökade för varje språng jag tog i den djupa snön. På vissa ställen sjönk jag ner till knävecken i snö.  Då jag äntligen kom fram till vraket, minuter som kändes som en evighet, ropade jag och hoppades på att jag skulle få ett svar. Jag vandrade runt vraket och då jag kom till andra änden hade jag nästan gett upp hoppet om överlevande hörde jag ett svagt rop på hjälp. 
'hjälp! Hallå! Snälla hjälp mig, jag sitter fast!' 
Jag rusade dit där ropet kom från och upptäckte en medelålders man som satt kvar i sin stol. Hans ben var klämda av en vrakdel och hans ansikte hade skråmor och sår av kraschen. 
Jag grävde mig in till honom i den mån som gick i den tjocka snön och då jag kommit så nära jag kunde  tog mannen min hand och la något i den. Han lät mig inte se vad det var utan tog tag under hakan på mig och såg mig i ögonen och sa: 
' jag kommer inte överleva detta, det insåg jag redan i kraschen, men jag har hållt mig vid liv i hopp om att någon skulle hitta mig. Jag skulle flyga till min son i NYC och ge honom detta, snälla, lova mig att han får det.' han såg in i mina ögon igen och jag nickade. efter ett par sekunder slappnade hans kropp av och hans hand föll ner till marken. Vad skulle jag göra nu? 

Kap. 2.
Polisen anlände till platsen med helikopter en halvtimme senare. De insåg precis som jag insett tidigare att vi kom för sent. Den ende överlevande var mannen jag mötte. Men frågan var, skulle jag berätta för polisen om brevet? Vad skulle de säga? Skulle jag kunna fullfölja mitt löfte om de såg brevet som bevismaterial? 
Jag bestämde mig för att jag skulle hålla det hemligt. Ett liv i fängelse kändes  bättre än att leva med tanken att jag inte fullföljde mannens sista önskan. 
Flera dagar senare funderade jag på hur jag skulle fullfölja mannens önskan utan att bli påkommen. Att åka till new-york utan att få pappa misstänksam skulle inte bli det enklaste. Vi hade ingen släkting eller annan kontakt i new- york heller och flyga tvärs över landet för att se en konsert eller handla märkeskläder skulle pappa aldrig godkänna utan kvitto eller bildbevis. Det var då jag upptäckte brevet jag inte öppnat på ett par veckor. Brevet från NYU som jag undvikit att visa eller öppna då jag inte ville be pappa om pengar för studiekostnaderna. Mamma och pappa sparade undan pengar för universitetsutbildningar då mamma fortfarande levde, men då mamma dog har pappa använt de pengarna för att klara av räkningarna. Detta kunde vara min väg ut. Min möjlighet att fullfölja mitt löfte men också min möjlighet att komma ifrån Seattle och påbörja mitt eget liv. Jag öppnade brevet och började fylla i ansökningsblanketten... Men något stoppade mig. Vad skulle hända med Rosie om jag flyttade? Vad skulle hända med pappa? Skulle de verkligen klara sig utan mig? Jag la ner pennan och tittade på brevet. Vad kunde det innehålla som var så viktigt för mannen? Vad skulle möjligen kunna vara så viktigt att man i sina sista minuter av ens liv väljer att skriva ner det och hoppas att någon hittar en? Vad skulle jag skriva? 
Alla frågor snurrade i mitt huvud och jag gömde brevet i tvättkorgen, eftersom att det bara var jag som tvättade ansåg jag det vara det säkraste stället i huset. Rosie lekte ofta på mitt rum och är alldeles för nyfiken för sitt eget bästa.  Och pappa kollade ofta i mina lådor efter räkningar och annat. Nej! Tvättkorgen fick det bli.