Everybody's changing but I don't feel the same

Allting förändras hela tiden, människor, samhället, åsikter, viljor och inte minst en själv.

För en månad sen var jag bombsäker på vad allt var. Vem är jag? vad vill jag? Vart ska jag. Idag är allt en enda stor röra. Jag vet att jag måste göra vissa val för att må bättre, men dessa val påverkar andra. Är valet bra om andra blir sårade? Är valet bra om det enbart är bra för mig?

Jag vet att jag måste tänka på mig själv mer, men det är svårt att vara egoistisk om än att samhället är egoistiskt. *suck*

Jag har iallafall varit färdig sjuksköterska i snart 8 månader vilket känns helt fantastiskt. Jag är på en underbar arbetsplats med jättefina kollegor. DÄR trivs jag och DÄR gör jag bra val varje dag. Någonting som känns bra iallafall :)

En gång är ingen gång, två är lika med noll

Jag har gett dig fler chanser än någon människa någonsin förtjänar. Men nu har du förlorat mig. Är du stolt? Det borde du vara!! Du har fått ett jobb men förlorat din bästa vän, din själsfrände.grattis!! Hur känns det?

Time to say goodbye

Det känns som om jag står vid ett vägskäl. En väg där jag genom egoism och hjärtskärande smärta inom en snar framtid kan bli glad och leva livet igen.
Den andra vägen lovar löften som inte kan hållas, den väg jag känner igen, som jag tidigare gått. Dock inte ensam. Jag har varit tillsammans men känt mig ensam, ensam att ta beslut, ensam att kämpa, som i sik tur gett ledsamhet och smärta, som dock kunde döljas. Döljas till en viss gräns.

Nu väntar som sagt detta valet, kan jag ta det? Orkar jag gå ensam? Orkar jag vara egoistisk?
Vad är bäst för MIG?

Jag har aldrig varit egoistisk, hur kan jag då vara egoistisk senare? Svårast av allt är ju kärleken. Det som ska vara en tvåvägskommunikation, en relation med kompromisser och gemensamma beslut. Något som aldrig hänt tidigare.
Jag har levt med mig själv i 23 år, varför är det då så svårt att för en gångs skull ta ett beslut som är bäst för mig, ett egoistiskt beslut såklart, med risk att såra andra, men hjälpa mig själv. Och de som verkligen älskar mig kommer förstå och förlåta mig. De andra har bara ett enkelt skäl att försvinna ur mitt liv, men det kanske är bäst då.

Ser ni?? Vad ska jag göra?

Here you come again

Jag säger som Dolly Parton:
'Here you come again, just when I'm about to put myself together'

Just när jag vant mig vid att Leva utan honom, bara med mig själv får jag reda på att han kommer hem.
Då börjar hjärtat rusa, hoppet tänds igen och bara lite, för en sekund känns det ungefär som om man är nykär igen... Han kommer hem!!
2 sekunder senare får man reda på att han kommer åka från mig igen, han kommer hem, in i mitt liv och sen reser han igen..... Kommer jag överleva detta? Först och främst.. Vad händer när han kommer hem? Vad kommer jag känna? Vad kommer jag göra? VEM kommer han vara? Vem är jag med honom när jag är van vid att vara själv?

Kommer vi vara samma personer som för 4 månader sen, eller kommer vi vara de vi är idag. Lite starkare, lite bättre? Känslorna av att ses igen? Kunna prata utan en dator eller telefon?

Frågorna är många, känslorna är fler... Men inga svar kommer finnas innan vi ses....
Snart... Snart kommer vi veta
Innan dess gör det bara ont.

Ovissheten om framtiden.
Vissheten om verkligheten... Vad gör mest ont?

Du kommer komma hem, vara i mitt liv IGEN i en månad.
Sen kommer du åka igen. Ta ännu en liren bit av mig med dig.
Du kommer ta med det jag lyckats bygga upp utan dig och lite till.
Kommer jag klara av att bygga upp mig igen?
Du kommer vara borta från mig, minst ett år.. Och sen?

Jag förstår inte hur han kan ta beslutet om att lämna mig igen... Vad hade hänt om vi inte gjort slut? Det var ju bara en stund... Ett tillfälligt jobb, sen skulle han vara hos mig! Stanna hos mig.
Innerst inne visste jag redan sanningen, och det var tur att jag lyssnade på magkänslan.
Ska jag lyssna på den igen eller gå efter vad mitt hjärta känner?


Who can say why your heart sighs
As your love flies, only time
And who can say why your heart cries
When your love lies, only time

Who can say when the roads meet
That love might be in your heart



Who knows? Only time!

När den rätta dyker upp, då säger hjärtat till, och då får huvudet säga vad det vill

Det är så sant som det är sagt. Men varför är det då hjärnan dom styr det mesta i ett förhållande? Om inte annat när det börjar gå knackigt?

Jag var så säker på allt! Vi hade det så bra! Men sen kom vi till vågskälet, detta underbara omtalade vägskäl. Hur gör vi nu? Vem ska offra sig och vem ska vinna på det? Hur långt fram ska vi planera och längta? Vem gör vad var? Hur länge? Med vem?

Det tog en månad, en examensnatt och många tårar för att bestämma oss.
Vi följer våra drömmar ensamma.

Vi visste båda art detta var på väg. Jag ville för mycket. Ville vara kvar i Halmstad då det var min stad. Jag visste egentligen redan när hans jobb kom upp att det fanns risk att det skulle ta slut, jag skulle inte orka.
Nu är det bevisat. Hjärnan vet, och säger till. Det sjätte sinnet, den inre rösten som bara 'sa'. 'Något sa mig att...' Hur många gånger har man inte hört eller sagt den meningen?!

Så jo. När jag träffade honom sa hjärtat till, och tro mig. Det gör det nu med! Med besked. Men det som gör mest ont är att jag vet att jag inte hade klarat av det länge till. Vi mår bättre av att uppfylla våra drömmar. Tyvärr kan vi inte göra det ihop. Fy fan för karriärsamhälle!!

Jag älskar honom så det gör ont. Men jag kunde inte be honom ge upp sin dröm för mig och detsamma gällde honom. Så, jag önskar nu att vi blir lyckliga, tillsammans u hjärtat men isär kroppsligen.

Jag älskar dig förevigt!