Det är så sant som det är sagt. Men varför är det då hjärnan dom styr det mesta i ett förhållande? Om inte annat när det börjar gå knackigt?
Jag var så säker på allt! Vi hade det så bra! Men sen kom vi till vågskälet, detta underbara omtalade vägskäl. Hur gör vi nu? Vem ska offra sig och vem ska vinna på det? Hur långt fram ska vi planera och längta? Vem gör vad var? Hur länge? Med vem?
Det tog en månad, en examensnatt och många tårar för att bestämma oss.
Vi följer våra drömmar ensamma.
Vi visste båda art detta var på väg. Jag ville för mycket. Ville vara kvar i Halmstad då det var min stad. Jag visste egentligen redan när hans jobb kom upp att det fanns risk att det skulle ta slut, jag skulle inte orka.
Nu är det bevisat. Hjärnan vet, och säger till. Det sjätte sinnet, den inre rösten som bara 'sa'. 'Något sa mig att...' Hur många gånger har man inte hört eller sagt den meningen?!
Så jo. När jag träffade honom sa hjärtat till, och tro mig. Det gör det nu med! Med besked. Men det som gör mest ont är att jag vet att jag inte hade klarat av det länge till. Vi mår bättre av att uppfylla våra drömmar. Tyvärr kan vi inte göra det ihop. Fy fan för karriärsamhälle!!
Jag älskar honom så det gör ont. Men jag kunde inte be honom ge upp sin dröm för mig och detsamma gällde honom. Så, jag önskar nu att vi blir lyckliga, tillsammans u hjärtat men isär kroppsligen.
Jag älskar dig förevigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar