Allting förändras hela tiden, människor, samhället, åsikter, viljor och inte minst en själv.
För en månad sen var jag bombsäker på vad allt var. Vem är jag? vad vill jag? Vart ska jag. Idag är allt en enda stor röra. Jag vet att jag måste göra vissa val för att må bättre, men dessa val påverkar andra. Är valet bra om andra blir sårade? Är valet bra om det enbart är bra för mig?
Jag vet att jag måste tänka på mig själv mer, men det är svårt att vara egoistisk om än att samhället är egoistiskt. *suck*
Jag har iallafall varit färdig sjuksköterska i snart 8 månader vilket känns helt fantastiskt. Jag är på en underbar arbetsplats med jättefina kollegor. DÄR trivs jag och DÄR gör jag bra val varje dag. Någonting som känns bra iallafall :)
4 september 2013
2 april 2013
En gång är ingen gång, två är lika med noll
Jag har gett dig fler chanser än någon människa någonsin förtjänar. Men nu har du förlorat mig. Är du stolt? Det borde du vara!! Du har fått ett jobb men förlorat din bästa vän, din själsfrände.grattis!! Hur känns det?
1 april 2013
Time to say goodbye
Det känns som om jag står vid ett vägskäl. En väg där jag genom egoism och hjärtskärande smärta inom en snar framtid kan bli glad och leva livet igen.
Den andra vägen lovar löften som inte kan hållas, den väg jag känner igen, som jag tidigare gått. Dock inte ensam. Jag har varit tillsammans men känt mig ensam, ensam att ta beslut, ensam att kämpa, som i sik tur gett ledsamhet och smärta, som dock kunde döljas. Döljas till en viss gräns.
Nu väntar som sagt detta valet, kan jag ta det? Orkar jag gå ensam? Orkar jag vara egoistisk?
Vad är bäst för MIG?
Jag har aldrig varit egoistisk, hur kan jag då vara egoistisk senare? Svårast av allt är ju kärleken. Det som ska vara en tvåvägskommunikation, en relation med kompromisser och gemensamma beslut. Något som aldrig hänt tidigare.
Jag har levt med mig själv i 23 år, varför är det då så svårt att för en gångs skull ta ett beslut som är bäst för mig, ett egoistiskt beslut såklart, med risk att såra andra, men hjälpa mig själv. Och de som verkligen älskar mig kommer förstå och förlåta mig. De andra har bara ett enkelt skäl att försvinna ur mitt liv, men det kanske är bäst då.
Ser ni?? Vad ska jag göra?
Den andra vägen lovar löften som inte kan hållas, den väg jag känner igen, som jag tidigare gått. Dock inte ensam. Jag har varit tillsammans men känt mig ensam, ensam att ta beslut, ensam att kämpa, som i sik tur gett ledsamhet och smärta, som dock kunde döljas. Döljas till en viss gräns.
Nu väntar som sagt detta valet, kan jag ta det? Orkar jag gå ensam? Orkar jag vara egoistisk?
Vad är bäst för MIG?
Jag har aldrig varit egoistisk, hur kan jag då vara egoistisk senare? Svårast av allt är ju kärleken. Det som ska vara en tvåvägskommunikation, en relation med kompromisser och gemensamma beslut. Något som aldrig hänt tidigare.
Jag har levt med mig själv i 23 år, varför är det då så svårt att för en gångs skull ta ett beslut som är bäst för mig, ett egoistiskt beslut såklart, med risk att såra andra, men hjälpa mig själv. Och de som verkligen älskar mig kommer förstå och förlåta mig. De andra har bara ett enkelt skäl att försvinna ur mitt liv, men det kanske är bäst då.
Ser ni?? Vad ska jag göra?
28 mars 2013
Here you come again
Jag säger som Dolly Parton:
'Here you come again, just when I'm about to put myself together'
Just när jag vant mig vid att Leva utan honom, bara med mig själv får jag reda på att han kommer hem.
Då börjar hjärtat rusa, hoppet tänds igen och bara lite, för en sekund känns det ungefär som om man är nykär igen... Han kommer hem!!
2 sekunder senare får man reda på att han kommer åka från mig igen, han kommer hem, in i mitt liv och sen reser han igen..... Kommer jag överleva detta? Först och främst.. Vad händer när han kommer hem? Vad kommer jag känna? Vad kommer jag göra? VEM kommer han vara? Vem är jag med honom när jag är van vid att vara själv?
Kommer vi vara samma personer som för 4 månader sen, eller kommer vi vara de vi är idag. Lite starkare, lite bättre? Känslorna av att ses igen? Kunna prata utan en dator eller telefon?
Frågorna är många, känslorna är fler... Men inga svar kommer finnas innan vi ses....
Snart... Snart kommer vi veta
Innan dess gör det bara ont.
Ovissheten om framtiden.
Vissheten om verkligheten... Vad gör mest ont?
Du kommer komma hem, vara i mitt liv IGEN i en månad.
Sen kommer du åka igen. Ta ännu en liren bit av mig med dig.
Du kommer ta med det jag lyckats bygga upp utan dig och lite till.
Kommer jag klara av att bygga upp mig igen?
Du kommer vara borta från mig, minst ett år.. Och sen?
Jag förstår inte hur han kan ta beslutet om att lämna mig igen... Vad hade hänt om vi inte gjort slut? Det var ju bara en stund... Ett tillfälligt jobb, sen skulle han vara hos mig! Stanna hos mig.
Innerst inne visste jag redan sanningen, och det var tur att jag lyssnade på magkänslan.
Ska jag lyssna på den igen eller gå efter vad mitt hjärta känner?
Who can say why your heart sighs
As your love flies, only time
And who can say why your heart cries
When your love lies, only time
Who can say when the roads meet
That love might be in your heart
Who knows? Only time!
'Here you come again, just when I'm about to put myself together'
Just när jag vant mig vid att Leva utan honom, bara med mig själv får jag reda på att han kommer hem.
Då börjar hjärtat rusa, hoppet tänds igen och bara lite, för en sekund känns det ungefär som om man är nykär igen... Han kommer hem!!
2 sekunder senare får man reda på att han kommer åka från mig igen, han kommer hem, in i mitt liv och sen reser han igen..... Kommer jag överleva detta? Först och främst.. Vad händer när han kommer hem? Vad kommer jag känna? Vad kommer jag göra? VEM kommer han vara? Vem är jag med honom när jag är van vid att vara själv?
Kommer vi vara samma personer som för 4 månader sen, eller kommer vi vara de vi är idag. Lite starkare, lite bättre? Känslorna av att ses igen? Kunna prata utan en dator eller telefon?
Frågorna är många, känslorna är fler... Men inga svar kommer finnas innan vi ses....
Snart... Snart kommer vi veta
Innan dess gör det bara ont.
Ovissheten om framtiden.
Vissheten om verkligheten... Vad gör mest ont?
Du kommer komma hem, vara i mitt liv IGEN i en månad.
Sen kommer du åka igen. Ta ännu en liren bit av mig med dig.
Du kommer ta med det jag lyckats bygga upp utan dig och lite till.
Kommer jag klara av att bygga upp mig igen?
Du kommer vara borta från mig, minst ett år.. Och sen?
Jag förstår inte hur han kan ta beslutet om att lämna mig igen... Vad hade hänt om vi inte gjort slut? Det var ju bara en stund... Ett tillfälligt jobb, sen skulle han vara hos mig! Stanna hos mig.
Innerst inne visste jag redan sanningen, och det var tur att jag lyssnade på magkänslan.
Ska jag lyssna på den igen eller gå efter vad mitt hjärta känner?
Who can say why your heart sighs
As your love flies, only time
And who can say why your heart cries
When your love lies, only time
Who can say when the roads meet
That love might be in your heart
Who knows? Only time!
26 januari 2013
När den rätta dyker upp, då säger hjärtat till, och då får huvudet säga vad det vill
Det är så sant som det är sagt. Men varför är det då hjärnan dom styr det mesta i ett förhållande? Om inte annat när det börjar gå knackigt?
Jag var så säker på allt! Vi hade det så bra! Men sen kom vi till vågskälet, detta underbara omtalade vägskäl. Hur gör vi nu? Vem ska offra sig och vem ska vinna på det? Hur långt fram ska vi planera och längta? Vem gör vad var? Hur länge? Med vem?
Det tog en månad, en examensnatt och många tårar för att bestämma oss.
Vi följer våra drömmar ensamma.
Vi visste båda art detta var på väg. Jag ville för mycket. Ville vara kvar i Halmstad då det var min stad. Jag visste egentligen redan när hans jobb kom upp att det fanns risk att det skulle ta slut, jag skulle inte orka.
Nu är det bevisat. Hjärnan vet, och säger till. Det sjätte sinnet, den inre rösten som bara 'sa'. 'Något sa mig att...' Hur många gånger har man inte hört eller sagt den meningen?!
Så jo. När jag träffade honom sa hjärtat till, och tro mig. Det gör det nu med! Med besked. Men det som gör mest ont är att jag vet att jag inte hade klarat av det länge till. Vi mår bättre av att uppfylla våra drömmar. Tyvärr kan vi inte göra det ihop. Fy fan för karriärsamhälle!!
Jag älskar honom så det gör ont. Men jag kunde inte be honom ge upp sin dröm för mig och detsamma gällde honom. Så, jag önskar nu att vi blir lyckliga, tillsammans u hjärtat men isär kroppsligen.
Jag älskar dig förevigt!
Jag var så säker på allt! Vi hade det så bra! Men sen kom vi till vågskälet, detta underbara omtalade vägskäl. Hur gör vi nu? Vem ska offra sig och vem ska vinna på det? Hur långt fram ska vi planera och längta? Vem gör vad var? Hur länge? Med vem?
Det tog en månad, en examensnatt och många tårar för att bestämma oss.
Vi följer våra drömmar ensamma.
Vi visste båda art detta var på väg. Jag ville för mycket. Ville vara kvar i Halmstad då det var min stad. Jag visste egentligen redan när hans jobb kom upp att det fanns risk att det skulle ta slut, jag skulle inte orka.
Nu är det bevisat. Hjärnan vet, och säger till. Det sjätte sinnet, den inre rösten som bara 'sa'. 'Något sa mig att...' Hur många gånger har man inte hört eller sagt den meningen?!
Så jo. När jag träffade honom sa hjärtat till, och tro mig. Det gör det nu med! Med besked. Men det som gör mest ont är att jag vet att jag inte hade klarat av det länge till. Vi mår bättre av att uppfylla våra drömmar. Tyvärr kan vi inte göra det ihop. Fy fan för karriärsamhälle!!
Jag älskar honom så det gör ont. Men jag kunde inte be honom ge upp sin dröm för mig och detsamma gällde honom. Så, jag önskar nu att vi blir lyckliga, tillsammans u hjärtat men isär kroppsligen.
Jag älskar dig förevigt!
2 mars 2012
Du är envis som en gammal get Lotta
Så sa Lotta på bråkmakargatans pappa till henne.. och jag tror jag är släkt med henne.. innerst inne.
Eller så är jag en ny lilla my som min kära mor ha på armen, för jag ger mig aldrig
E talade om för mig nu i dagarna att jag ser till att alltid få min vilja igenom. Manipulerar jag inte honom så tjatar jag mig till det, eller så.. dam dam dam.. the big guns.. tårarna.. Funkar alltid på honom ;)
Problemet är.. att nu har han börjat förstå mina vägar, så han går inte på det längre.. attans.
Nej, men tillbaka till allvaret. Idag var 'a low point'
Dagen började helt fantastiskt med att vi drog oss länge, åt frukost, snackade massor, bara vara.. köpte en kaffe och solade vid nissan.. allt var heelt perfekt. Jag var ute och gick och allt flöt på som aldrig förr.. fram till kl 20 ikväll när E släppte bomben.
vi ska fira mormor på söndag, och han lovade att vara där. Han var faktiskt LEDIG och KUNDE vara där. restaurangbranchen har ju (som vi andra som utnyttjar den vet mycket väl om) ganska mycket att göra på helgerna.. bara det att jag inte Riiiiktigt förstått än att E faktiskt står på andra sidan och servar oss som är lediga.. hrm.. måste nog inse det
Nu behövde han jobba på söndag, och Linda for i taket. TOTALT! han hade ju lovat, han skulle ju vara där, han skulle för en gångs skull kunna spendera en heel helg ihop med mig. Jag var galet arg på honom.
Men sen sa han något som jag inte tänkt på. Vad är min mormor till honom? egentligen? Hon är min mormor, och han tycker väääldigt mycket om henne. Men egentligen, rent krasst... har han inget band till henne mer än genom mig. Han har tackat nej till EGNA familjemiddagar, bjudna middagar, storhelger, familjemedlemmars födelsedagar för att jobba. och jag flyger i taket för att han missar 3 timmar av MIN mormors födelsedagsmiddag, som han egentligen inte har något blodsband till utan följer med för att göra MIG glad och för att han tycker om henne.
Jag har varit väldigt orättvis mot mitt honom idag. skrikit, bölat och fått honom att få mer dåligt samvete än vad han behöver. Men just tanken att han faktiskt "lovade" och sen tackade ja och ... gud förbjude.. ändrade på mina planer gjorde mig fruktansvärt irriterad.. Jag är en enorm planeringsmänniska. Det ska vara på mina villkor i mina planer.. då mår jag bra. då har jag mitt flow. Men, det är inte alltid helt möjligt. Vilket jag tror är bra att jag är tillsammans med någon som INTE planerar minutsiöst.. Som inte har kalendern nerklottrad med planer.. När jag ska jag träna, när ska jag plugga, när ska jag åka dit, dit och dit. när ska vi ses, när ska vi ringas.. HERREGUD! hur orkar han med mig människan? Inte konstigt att vi råkar i luven på varandra.
För.. det kommer hända igen, han kommer få ställa in våra planer. Han kommer behöva säga ja till jobbet och nej till mig.. och.. och.. och..
DET KOMMER VARA OKEJ!. Jag ska bara inse det!
För det är inte MIG han tackar nej till egentligen. Han tackar ja till jobb så att VI kan fungera ihop. det är inte något personligt och inte något hemskt, jag måste bara åka till en sak själv. Jag måste ställa in en filmkväll, eller en bowlingkväll eller whatever.. men vadå? Jorden går inte under.. det blev bara inte som JAG planerat. som det stod i MIN kalender eller som JAG hade ställt in mig på.
hör ni? JAG, JAG, JAG!! Egoist... javisst!!
Han missar ju inte hela.. bara 3 timmar och han tar sig dit.. för min skull... när hans familj (för ovanlighetens skull) är samlade allihopa, väljer han att vara med mig, hos min mormor på middag.. och jag blir arg på honom..
du är envis som en gammal get. och jag är orättvis ibland. Jag är en egoist som är van vid att få min vilja igenom. Men jag älskar honom <3
'Det ordnar sig, det gör det alltid... jag sa det löser sig.. det kommer fixa sig till slut'
Eller så är jag en ny lilla my som min kära mor ha på armen, för jag ger mig aldrig
E talade om för mig nu i dagarna att jag ser till att alltid få min vilja igenom. Manipulerar jag inte honom så tjatar jag mig till det, eller så.. dam dam dam.. the big guns.. tårarna.. Funkar alltid på honom ;)
Problemet är.. att nu har han börjat förstå mina vägar, så han går inte på det längre.. attans.
Nej, men tillbaka till allvaret. Idag var 'a low point'
Dagen började helt fantastiskt med att vi drog oss länge, åt frukost, snackade massor, bara vara.. köpte en kaffe och solade vid nissan.. allt var heelt perfekt. Jag var ute och gick och allt flöt på som aldrig förr.. fram till kl 20 ikväll när E släppte bomben.
vi ska fira mormor på söndag, och han lovade att vara där. Han var faktiskt LEDIG och KUNDE vara där. restaurangbranchen har ju (som vi andra som utnyttjar den vet mycket väl om) ganska mycket att göra på helgerna.. bara det att jag inte Riiiiktigt förstått än att E faktiskt står på andra sidan och servar oss som är lediga.. hrm.. måste nog inse det
Nu behövde han jobba på söndag, och Linda for i taket. TOTALT! han hade ju lovat, han skulle ju vara där, han skulle för en gångs skull kunna spendera en heel helg ihop med mig. Jag var galet arg på honom.
Men sen sa han något som jag inte tänkt på. Vad är min mormor till honom? egentligen? Hon är min mormor, och han tycker väääldigt mycket om henne. Men egentligen, rent krasst... har han inget band till henne mer än genom mig. Han har tackat nej till EGNA familjemiddagar, bjudna middagar, storhelger, familjemedlemmars födelsedagar för att jobba. och jag flyger i taket för att han missar 3 timmar av MIN mormors födelsedagsmiddag, som han egentligen inte har något blodsband till utan följer med för att göra MIG glad och för att han tycker om henne.
Jag har varit väldigt orättvis mot mitt honom idag. skrikit, bölat och fått honom att få mer dåligt samvete än vad han behöver. Men just tanken att han faktiskt "lovade" och sen tackade ja och ... gud förbjude.. ändrade på mina planer gjorde mig fruktansvärt irriterad.. Jag är en enorm planeringsmänniska. Det ska vara på mina villkor i mina planer.. då mår jag bra. då har jag mitt flow. Men, det är inte alltid helt möjligt. Vilket jag tror är bra att jag är tillsammans med någon som INTE planerar minutsiöst.. Som inte har kalendern nerklottrad med planer.. När jag ska jag träna, när ska jag plugga, när ska jag åka dit, dit och dit. när ska vi ses, när ska vi ringas.. HERREGUD! hur orkar han med mig människan? Inte konstigt att vi råkar i luven på varandra.
För.. det kommer hända igen, han kommer få ställa in våra planer. Han kommer behöva säga ja till jobbet och nej till mig.. och.. och.. och..
DET KOMMER VARA OKEJ!. Jag ska bara inse det!
För det är inte MIG han tackar nej till egentligen. Han tackar ja till jobb så att VI kan fungera ihop. det är inte något personligt och inte något hemskt, jag måste bara åka till en sak själv. Jag måste ställa in en filmkväll, eller en bowlingkväll eller whatever.. men vadå? Jorden går inte under.. det blev bara inte som JAG planerat. som det stod i MIN kalender eller som JAG hade ställt in mig på.
hör ni? JAG, JAG, JAG!! Egoist... javisst!!
Han missar ju inte hela.. bara 3 timmar och han tar sig dit.. för min skull... när hans familj (för ovanlighetens skull) är samlade allihopa, väljer han att vara med mig, hos min mormor på middag.. och jag blir arg på honom..
du är envis som en gammal get. och jag är orättvis ibland. Jag är en egoist som är van vid att få min vilja igenom. Men jag älskar honom <3
'Det ordnar sig, det gör det alltid... jag sa det löser sig.. det kommer fixa sig till slut'
12 januari 2012
Life is a rollercoaster you just gotta ride it
Så sant så sant.
Idag har verkligen varit en rollercoaster. Fattar inte hur man kan gå från toppen till botten på 5 sekunder.. suck. Allting har bara gått bajs ikväll.. ursäkta dåligt ordförråd men det var det enda som kom upp..
Dagen började bra.
Jag sov länge, snoozade massor av gånger och kände mig pigg då jag vaknade. Jag åt en liten frukost för att inte dö på gymmet- trodde jag skulle ha träningsvägledning idag, men det var tydligen nästa torsdag. Jag körde ändå ett tungt och hårt gympass för att inte förlora motivationen och gick hem och åt en underbar lunch. Lätt något jag ska forstätta med. Dagen fortlöpte med tvätt, jobbsökning och sen stack jag till Jan- den sötaste läkaren i stan.
Hos Jan fick jag reda på att jag skulle sluta med min blodtrycksmedicin då mitt blodtryck låg helt perfekt, inget blåsljud, perfekt puls och mina smärtor i magen berodde antagligen på lymfkörtelförstoring nu i förkylningstider. Magmedicinen skulle jag fortsätta gå på då jag kunde få mer ont under den stressiga c-uppsatsen. så det var säkrast så.
Då jag kom hem träffade jag på världens sötaste Hallänning och drack te med henne innan jag gick hem för att laga middag. ni borde verkligen testa thai-pannan. En matlagningsgrädde som har kryddan i locket.. Asgott! :) blanda det med kyckling eller lax. mumma!
SEN- kom dödsstöten. För de som hört detta innan vet att min vikt inte alltid överrensstämmer med om jag gått ner i vikt eller inte. Så jag har skitit i vikten nu, men tänkte - Jag har gått ner i vikt.. vi mäter!
Skulle jag aldrig gjort. då jag skrev in måtten på "topphälsa.se" visade det sig att jag fortfarande var kraftigt överviktig. Vilket jag inte känner mig som! visst jag har några extrakilon nu efter jul och efter stillasittande en lååång period. Men jag har banne mig kommit igång med träningen massor nu.
Iallfall.. Linda bröt ihop och ringde till massor med människor som lyssnade och peppade eller skällde ut för att jag var dum nog att gå in på topphälsa som var kantad av vältränade modeller som stod och log med ett måttband som skreek "tunnis".
men men. Jag ska ta tag i detta.. och inte bara ta tag i det som jag brukar säga, utan verkligen göra det. Jag märker hur dåligt jag mår över att jag inte ligger på "lagom" gränsen. Dock tror jag aldrig att jag kommer nå den vikt jag vill då jag kommer bygga en del muskler, men jag kan iallaflal komma ner ett par centimeter. Så.. min plan är..
* Träna minst 3 gånger i veckan blandat med promenader och löpning då motivationen klarar av det. (jag vill inte ha för höga mål, utan 3 gånger på SATS, minst.. ju fler desto bättre).
* Äta mindre portioner.. Börja med assietter istället för mattallrik. äta frukt om jag blir hungig eller sugen samt dricka mycket vatten
* Låta det ta tid.
* Mäta regelbundet vid samma tid och samma dag varje månad.
* Föra resultat och inte bli för besviken om det inte visar resultat jättefort
* Sova bättre och sova fler timmar.. Kroppen behöver återhämta sig
* skaffa en träningskompis som kan sporra mig och jag kan sporra henne /honom.
* Tala om för någon att jag kämpar, det gör att de frågar hur det går, och då skäms man om man inte kämpar
typisch.. Usch vad det kan gå fort från toppen till botten
Dock, hoppas jag att jag inte sårat någon idag... Hoppas hopppas. är inte mig själv då jag är i botten
Idag har verkligen varit en rollercoaster. Fattar inte hur man kan gå från toppen till botten på 5 sekunder.. suck. Allting har bara gått bajs ikväll.. ursäkta dåligt ordförråd men det var det enda som kom upp..
Dagen började bra.
Jag sov länge, snoozade massor av gånger och kände mig pigg då jag vaknade. Jag åt en liten frukost för att inte dö på gymmet- trodde jag skulle ha träningsvägledning idag, men det var tydligen nästa torsdag. Jag körde ändå ett tungt och hårt gympass för att inte förlora motivationen och gick hem och åt en underbar lunch. Lätt något jag ska forstätta med. Dagen fortlöpte med tvätt, jobbsökning och sen stack jag till Jan- den sötaste läkaren i stan.
Hos Jan fick jag reda på att jag skulle sluta med min blodtrycksmedicin då mitt blodtryck låg helt perfekt, inget blåsljud, perfekt puls och mina smärtor i magen berodde antagligen på lymfkörtelförstoring nu i förkylningstider. Magmedicinen skulle jag fortsätta gå på då jag kunde få mer ont under den stressiga c-uppsatsen. så det var säkrast så.
Då jag kom hem träffade jag på världens sötaste Hallänning och drack te med henne innan jag gick hem för att laga middag. ni borde verkligen testa thai-pannan. En matlagningsgrädde som har kryddan i locket.. Asgott! :) blanda det med kyckling eller lax. mumma!
SEN- kom dödsstöten. För de som hört detta innan vet att min vikt inte alltid överrensstämmer med om jag gått ner i vikt eller inte. Så jag har skitit i vikten nu, men tänkte - Jag har gått ner i vikt.. vi mäter!
Skulle jag aldrig gjort. då jag skrev in måtten på "topphälsa.se" visade det sig att jag fortfarande var kraftigt överviktig. Vilket jag inte känner mig som! visst jag har några extrakilon nu efter jul och efter stillasittande en lååång period. Men jag har banne mig kommit igång med träningen massor nu.
Iallfall.. Linda bröt ihop och ringde till massor med människor som lyssnade och peppade eller skällde ut för att jag var dum nog att gå in på topphälsa som var kantad av vältränade modeller som stod och log med ett måttband som skreek "tunnis".
men men. Jag ska ta tag i detta.. och inte bara ta tag i det som jag brukar säga, utan verkligen göra det. Jag märker hur dåligt jag mår över att jag inte ligger på "lagom" gränsen. Dock tror jag aldrig att jag kommer nå den vikt jag vill då jag kommer bygga en del muskler, men jag kan iallaflal komma ner ett par centimeter. Så.. min plan är..
* Träna minst 3 gånger i veckan blandat med promenader och löpning då motivationen klarar av det. (jag vill inte ha för höga mål, utan 3 gånger på SATS, minst.. ju fler desto bättre).
* Äta mindre portioner.. Börja med assietter istället för mattallrik. äta frukt om jag blir hungig eller sugen samt dricka mycket vatten
* Låta det ta tid.
* Mäta regelbundet vid samma tid och samma dag varje månad.
* Föra resultat och inte bli för besviken om det inte visar resultat jättefort
* Sova bättre och sova fler timmar.. Kroppen behöver återhämta sig
* skaffa en träningskompis som kan sporra mig och jag kan sporra henne /honom.
* Tala om för någon att jag kämpar, det gör att de frågar hur det går, och då skäms man om man inte kämpar
typisch.. Usch vad det kan gå fort från toppen till botten
Dock, hoppas jag att jag inte sårat någon idag... Hoppas hopppas. är inte mig själv då jag är i botten
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)