Vi föds, vi lever och vi dör.. det är livets gång.. enligt många. Vad många dock inte berättar är att vi påverkas. Vi påverkas av andras födsel, av andras liv och av andras död. Andras anhöriga, närstående, inte lika närstående men ändå kännande.
Problemet är, att om än du inte kände personen, känner du NÅGON som kände NÅGON som dog. just nu stämmer det in på mig. inom loppet av en vecka har två av mina kompisars närstående gått bort. Först en tjejkompis mamma, och sedan igår, min nära väns bästa kompis.Jag kände dock ingen av personerna, men påverkas pga av att mina vänner inte är som de brukar.
Jag vet inte vad jag ska prata om. OM jag ska prata med dem, eller om jag ska låta dem vara ifred. Det sjukaste är att jag kan känna stämningen de känner på över 700 mils avstånd. jag kan känna deras smärta, sorg och otroliga kamp över att möta nästa dag. och vad kan jag göra? Säga den vanliga meningen: "jag beklagar sorgen, jag finns här om du behöver mig". De välanvända orden som har sagts i generationer efter generationer men som jag just i denna stund ska ge någon liten lindring. Men jag hoppas som sagt att de vet att jag finns här. Att dom vet att jag önskar att jag kunde sitta bredvid dem och låta dem gråta ut på min axel. att de vet, att jag tänker på dem, mer än någonsin... Jag hoppas att tankar kan färdas 700 mil till dem, till deras hjärtan och ge dem lite mer hopp och styrka. Jag önskar att jag kunde dra tillbaka tiden så de får säga de sista orden som de nu önskar att de hade sagt. Att de kunde få tala om hur mycket de älskade personen.. Vilket de nu hoppas att personen visste...
Det mest skrämmande är, att jag VET att det någon gång, långt i framtiden (önskar jag) kommer vara JAG som kommer få höra de orden.. De för mig uttjatade orden, eftersom att jag känner mig hjälplös. Men förhoppningsvis kommer jag se dem på ett annat sätt då... Kanske kommer jag vara vara tacksam för att mina vänner säger dem. Och kanske kommer jag tänka tillbaka på den gången då jag själv sa dem till någon annan fastän att jag kände mig så hjälplös som jag gjorde... den där kvällen i Beijing i februari.
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar