Nej, så farligt är det inte..
Men då man ser sanningen i vitögat så är det läskigt.
Jag var med "tisdagsgruppen" idag. En liten församling i andersberg som jag träffar varje tisdag. Vi pratade om allt möjligt. Bland annat den dåliga nyheten om min moster i tokyo och chansen att de kanske inte kan komma hem. Samt nyheten om att Farfar eventuellt har fått prostatacancer.
Allting händer just nu. Jag mår som sämst pga tentan, farfar är dålig, jag har inte lika bra koll på tentan som innan, Britt m. familj är fast i tokyo tills vidare och mitt i allt detta är den underbare erik som alltid ställer upp men som jag inte helt kan uppskatta i allt detta..
Varför är det alltid svårare att se till det dåliga?
En kurator jag pratade med ett tag sa att vår hjärna är inställd på att ta emot 80 procent negativt och 20 procent positivt. Så de personerna som ses som "positiva" har egentligen bara egenskapen av att de kan hålla fast vid dessa 20 procenten.
Dock är detta näst intill omöjligt i en kurs som denna.. men jag försöker ändå
Jag fick panik idag förresten.. Jag hittade en knuta i mitt bröst. Dock kunde jag inet hitta den senare då jag kännt på den ett tag, så antagligen var det bara en muskelknuta som var tvungen till att "tryckas ut".. men fattar ni.. allting blir liksom SÅÅÅ stort då saker och ting inte är som de borde!
Jag vill bara hem.. Vill itne vara i en ekande tom lägenhet med böcker och plugg upp över öronen!! jag SKA klara detta, men jag kommer inte må sååå bra de sista dagarna..
låt mig bara komma genom detta så lovar jag att bli normal igen! jag LOVAR!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar